Djuretik – älska din nästa, ät vego!

Under jullovet har jag fått tid att läsa ”Den unge Stalin” samt Dan Anderssons ”De tre hemlösa”. Båda böckerna har fått mig att fyllas med respekt för människovärdet och med den djupaste rädsla för vad som kan hända om vi inte tar fajten för människovärdet.

Jag måste erkänna att jag har varit alldeles för tyst vad gäller djurrättsrörelsens ständiga kränkningar av människovärdet.

• Man tar inte ställning för demokratin och mot fönsterkrossning och förföljelser av personer.
• Man gillar PETA trots superytliga kampanjer med kändisar och playboymodeller, där man signalerar dumhet och en grumlig människosyn.
• Men värst av allt. Man bekänner sig ofta till Peter Singers antispeciesism. Hans slutsatser är ett direkt mordförsök på människovärdet:

Här kommer lite citat från Peter Singers bok Praktisk Etik, andra utgåvan, sidan 164:
”Spädbarn är varelser som har förmåga att förnimma men som varken är rationella eller självmedvetna. Eftersom varelsens arttillhörighet inte är relevant för dess moraliska status, måste de principer som gäller för det felaktiga i att döda icke-mänskliga djur som har förmågan att kunna förnimma men som inte är rationella eller självmedvetna gälla även här. Som vi såg tidigare gäller de mest rimliga argumenten för att tillskriva en varelse rätt till liv endast om det finns ett medvetande om sig själv som en varelse som existerar över tid, eller som ett kontinuerligt mentalt jag.”

Sidan 165:
”Den blödarsjuke saknar ett ämne som gör att normalt blod stelnar, och riskerar därför att förblöda framförallt av inre blödningar, även vid den ringaste skada. Om den tillåts fortsätta leder blödningen till permanent förlamning och slutligen till döden. Blödandet är mycket smärtsamt och även om mer utvecklade behandlingar har gjort att det inte längre är nödvändigt med konstanta blodtransfusioner, måste den blödarsjuka tillbringa mycket tid på sjukhus. De kan inte utöva några sporter, och lever konstant på gränsen till en krissituation. Men trots allt förefaller inte de blödarsjuka att ägna sin tid åt att fundera över om de skall sluta sina liv eller ej; de flesta tycker definitivt att livet är värt att leva, trots de svårigheter de möter.
Antag mot bakgrund av dessa fakta att man ställer diagnosen blödarsjuka på ett nyfött spädbarn. Föräldrarna, som känner sig modlösa vid tanken på att föda upp ett barn med denna sjukdom, är inte särskilt angelägna om att det skall leva. Skulle eutanasi kunna försvaras i en sådan situation? Vår första reaktion är kanske ett besämt ”nej”, för spädbarnet kan förväntas leva ett liv som är värt att leva, även om det inte blir riktigt lika bra som ett normalt barns liv.”

”Enligt den totala versionen av utilitarismen kan vi å andra sidan inte nå fram till ett beslut endast mot bakgrund av denna information. Enligt det totala synsättet är det nödvändigt att fråga sig om dödandet av det blödarsjuka barnet skulle leda till att en annan varelse, som annars inte
existerat, skapas. Med andra ord: om det bödarsjuka spädbarnet dödas, kommer då hennes föräldrar att skaffa ett annat barn som de inte skaffat om det blödarsjuka barnet levde? Om så är fallet: är det troligt att det andra barnet kommer att leva ett bättre liv än det bar som dödas?”

Sidan 166:
”När ett handikappat spädbarns död kommer att leda till att ett annat spädbarn kommer att födas, med bättre utsikter till ett lyckligt liv, då
kommer det totala måttet av lycka att bli större om det handikappade spädbarnet dödas. Förlusten av ett lyckligt liv hos det första spädbarnet
uppvägs av vinsten av ett lyckligare liv hos det andra. Därför skulle det enligt ”det totala synsättet” vara rätt att döda det blödarsjuka barnet, om dödandet av det inte har några negativa effekter för andra.”

Sidan 155:
”Om dessa slutsatser tycks allt för chockerande för att kunna tas på allvar kan det vara värt att komma ihåg att vårt nuvarande absoluta skydd av spädbarnens liv är en speciellt judisk-kristen attityd, snarare än en universiell moralisk värdering. Spädbarnsdödandet har praktiserats i flera samhällen, från Tahiti till Grönland och i olika kulturer från de australiensiska urinvånarnas nomadiska kultur till de mer sofistikerade stadsbefolkningarna i antikens Grekland och mandarinernas Kina. I vissa av dessa samhällen var spädbarnsdödandet inte bara tillåtet, utan i somliga fall ansågs det vara en moralisk skyldighet. Det ansågs ofta vara fel att inte döda ett deformerat eller sjukligt spädbarn, och spädbarnsdödande var antagligen den första, och i vissa samhällen den enda, formen av befolkningskontroll.”